LinnSundström

Den ständiga känslan att man inte duger, är inte nödvändig, är inte värt den smärtan som säger att jag aldrig kommer hitta någon som värdesätter mig för den jag är. Som verkligen inte vill ha någon annan än mig och som inte har behovet av att vara otrogen. När är de min tur? 

Varför är de så svårt att vara ärlig och öppen? Vill du verkligen vara med mig? Eller känner du dig tvungen att stanna för att du inte vet hur du ska säga ifrån? Säga att du ej vill ha mig längre, att jag inte duger för dig men att jag kanske duger för någon annan? 

Kommer jag någonsin duga för den jag är? När kommer jag känna mig bekväm med mig själv? Älska mig själv. 

Jag vill älska mig själv, så att jag förstår när någon verkligen älskar mig. När någon älskar mig och ingen annan, men ändå kan prata med andra. Utan att vara otrogen, utan att ljuga. Jag är less på lögner och jag är less på otrohet. Otrohet löser ingenting i ett förhållande, de gör de bara 40 gånger värre och skapar ännu flera problem. 

Jag önskar så att någon bara förstod mig, som kunde gå in i min kropp och se hur jag tänker, se och ändra mina reaktioner. Hur ska jag kunna lita på någon om jag knappt litar på mig själv? 

Jag är tappad, tappad i de oändliga. Oändligt med obesvarade frågor som aldrig kommer få sina svar, varför? Varför duger inte jag? Eller snarare. Varför får du mig att känna att jag inte duger. För jag vet att jag duger, men jag vill vara tillräckligt för enbart dig och jag vill duga i dina ögon, lika väl som du duger i mina. 

Men jag vet de, jag duger inte och kommer aldrig att duga. Jag saknar de där extra, men samtidigt vill du inte släppa mig, för att du intalat dig att du älskar mig, att jag någonstans kanske kommer duga? Men tills dess kommer du söka din uppmärksamhet hos andra, vilja flörta med andra och när du känner dig redo, kommer du lämna mig, som den sommarkatt jag är. Å jag kommer stå där och vänta på att du kommer tillbaka bara de att, du kommer aldrig komma tillbaka.