jag hatar det, att vara ensam, jag blir alltid så deprimerad då! jag tänkte på det imorse, när mamma och jag åkte i bilen och hade på radion så snackade dom om det på RixFm. Att dom känner sig så ledsna och dom blir nästan deprimerad! och jag håller med till punkt och pricka! jag hatar verkligen att vara ensam, men så fort någon är i rummet är det okej, eller att jag hör någon prata eller vad som hells. jag kan vara så töntig att jag ringer kevin och lyssnar på honom när jag ligger ensam tills jag somnar, för att jag känner mig ensam. när man börjar, kan man nästan aldrig sluta, man känner sig.. försvunnen. och jag vet att jag verkar så jätte deprimerad.
men jag vill tillbax till tiden då jag log av att bli kysst, att att någon tog mig i håret. för det känns inte så längre. det känns annorlunda, är det att vara förälskad?.. när man har gått över det som var så underbart mysigt innan? jag vet nämligen inte, jag har ingen jävla aning! jag har aldrig innan haft det så här och ingen verkar veta det, jag vet att mamma och pappa har det så, men dom har varit tillsammans i snart 25 år? då är det okej, men nu? börjar man bli bekväm? jag har ingen aning?..
