LinnSundström

'' Gå vidare, släpp de, linn du mår inte bra av det här, sluta tänk på han, pissa på honom, ligg under någon så kommer du komma över honom, bara lägg ner.. '' 

Så jävla många ord.

Jag tror inte det finns så många som kan förstå, som kan leva sig in i det jag har gått igenom, för om ni hade gjort de, tror jag inte att ni hade sagt de sakerna ni ständigt säger. Det var inget vanligt slut, det var inget ''det är slut''. Den första gången, den där tisdagen jag kom hem för att jag hade saknat dig, när det bara hade gått 1 och en halv dag innan jag började sakna dig, när jag börja känna att nej nu vill jag fanemig bara vara en hel dag i dina armar, den gången känns inte ens verklig idag.. allting hände så extremt jävla snabbt och det kändes inte ens genom tänkt.. Jag kom hem och sedan någon timma senare så satt jag där med katterna i kattburen bredvid mig, på väg till uppsala igen. Jag kom ihåg den känslan då.. Tankarna gick att det bara var en dröm, att du skulle höra av dig dagen efter och säga att du sakna mig, att allt bara var ett misstag.. men det hände verkligen ingenting.  

 

Sedan gick det ett tag.. 1 vecka eller nått och jag hade kul, jag hade liksom börjat släppt det och det gjorde verkligen inte ont i mig att inte prata med dig just då! Men ÄNDÅ skulle jag få höra av dig igen.. ÄNDÅ så gjorde jag misstaget att gå emot alla och tro på det du sa, tro på att '' Linn jag älskar dig fortfarande'' grejen! Så där satt jag, som ett fån igen och litade på allt det du sa, på alla vibbarna du gav och blicken i dina ögon att allt skulle lösa sig! 

 

Men ändå så hände samma sak igen!! 

 

Vi umgicks en hel helg du och jag, bara du och jag i våran lägenhet!! På väg hem så satt vi där och skrattade åt att du skulle dra igen, att du skulle sluta prata med mig och bara lägga allt på hyllan.. Vilket du gjorde sen, ungefär 6 timmar senare. 

 

Då satt jag där igen, med ett hjärta i tusen bitar och med ett självförtroende på noll, för jag kommer ju aldrig kunna bli älskad för den jag är och jag är väl så kallas ''hopp lös''? 

Men det roligaste är att.. denna gången gjorde det verkligen ont, för jag hade en så stor förhoppning om att du skulle älska mig igen för den jag var, att jag skulle få vara din igen. 

 

Ångest attackerna blev värre och jag klarade inte längre av att gå upp på morgonen, mina ben orkade inte längre bära mig och jag ville bara lägga ner hela mitt liv.. 

 

Det gick ytterliggare veckor och jag hade bestämt mig för att, nej.. aldrig mer igen. Så jag blockade dig på facebook, vilket du hade gjort ett ex antal gånger men alltid tog du bort dom av någon konstig anledning. 

Sedan fick jag höra massa skit, om att du bara har kompisar som lämnade dig och inte ställde upp för dig osv, men jag fanns där!! Jag fanns där som ett jävla fån och bara väntade på att få ett sms där du bara sa att '' hjälp mig'' eller '' snälla finns där för mig''. Men istället så skrev jag ett långt jävla meddelande till dig på facebook som förklarade vilken jävla jubel idiot du var, att det var du som tröck undan alla som någonsin har brytt sig om dig under de året vi var tillsammans. 

Sedan var du där igen, vi började snacka igen och det kändes verkligen okej att bara vara vän med dig, men ändå skulle du vara där.. ge mig hintar och liksom trycka på dom ömtåliga punkterna.. så där var vi igen. Du låg här bredvid mig och sov.. och jag kom ihåg första natten när jag vaknade med skräcken om att jag inte visste vem som låg bredvid mig, tills jag såg dina underbara ögon som öppnade sig i morgon ljuset... ''godmorgon''. 

Som alla gånger i dessa sex år med dig, så föll jag.. förhoppningarna skapades och det kändes verkligen äkta, jag tror du fick alla i din omgivning att känna att det var äkta. Men så kom den där jävla söndagen.. 

Det du sa till mig då, kommer nog aldrig försvinna från mitt huvud.. Du kollade i mina ögon, djupt in i mig.. och sa.. '' Jag älskar dig ändå.'' Jag släppte sedan av dig hos din mormor för att ni skulle spela bingo, som ni näst intill alltid gör! Det var pussar och kramar och sedan ett Hejdå. Du kollade dig om några gånger, ungefär som, detta är sista gången Linn. 

 

Och det var det också. 

 

Det var sista gången som jag kysste dig hejdå och det var sista gången som jag fick en kram av dig, det var sista gången du bara tryckte ihop mitt hjärta igen så att det blev helt.. För 2 dagar senare, kom det där jävla smset.. '' Detta funkar inte.'' I samma veva fick jag reda på att du hade börjat snacka och träffa ditt ex igen och dom gångerna du skrev något taskigt eller konstigt så var du med henne. Vilket jag tycker är väldigt komiskt idag. Sedan gick det 4 dagar, så var ni tillsammans igen.. ni blev tillsammans efter att ha träffats en vecka och helgen innan hade du suttit och förklarat för mig hur du behövde behandla dig själv, att du behövde tid med dig själv och slippa tänka på allt annat och framför alllt alla andra. Men det roligaste är att.. Det var jag som ville ha ett förhållande, jag ville fixa allt och verkligen kämpa för det vi kämpat för i 6 jävla år och det var du som skulle slappna av, leva singel ett tag och bara tänka på dig själv.. men nu är vi i omnytta roller.. det är du som sitter i ett förhållande och det är jag som bearbetar mig själv. Det är jag som fortfarande håller på att packa ner vårat liv i flytt lådor. 

 

Men vet ni? Ja, jag fäller tårar ibland. Ja, jag lider fortfarande av de. Men jag klarar av att leva med de, jag klarar av att gå upp på mornarna igen och jag klarar av att äta ordentligt igen. Jag klarar av att vara jag igen och jag klarar av att le. Jag klarar av att njuta av livet igen och jag klarar av att bara lycklig igen! 

Jag har börjat inse att, jag måste tillåta mig att gå vidare, jag måste tillåta mig att älska andra igen.. att bli kär på nytt. 

 

Men du kommer alltid att finnas där med mig, för en sak har jag lärt mig under dessa 6 åren med dig i mitt liv och det är,

Du försvinner aldrig.