LinnSundström

Varför kan du inte bara höra av dig? varför kan de inte bara dyka upp ett 'hej' i telefonen? Ett simpelt 'Hej' hade räckt för att få mig att inse att du faktiskt tänker på mig.. att någonstans där inne, finns jag.. Jag är inte bort suddad och bortglömd, jag är inte ersatt och du tänker fortfarande på mig.. Men nej.. Denna gången, är de nog helt jävla slut.. Slut på alla kyssar, slut på alla ord och skratt.. men först och främst.. slut på dina varma, helande kramar.. Jag vill så gärna ta del av dom.. jag vill så gärna bara känna dina armar runt mig, när dom trycker ihop med igen. Så att de inte gör ont längre. 

 

De e så patetiskt att vilja gå vidare och släppa någon.. men i samma stund, när de e sådär äckligt jobbigt, är han den ända man vill ha. Han är den ända som duger där och då. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

 

När du,han. Skickade smset där de står klart och tydligt ''Jag tänker inte bli din bästis för de.''.. Så kände jag, jag kommer förlora honom helt denna gången.. han kommer inte finnas där när jag mår dåligt längre, han kommer inte finnas där med bröstet, som jag kan luta mig mig och gråta ut.. jag kommer få stå ensam i detta, denna gången. För jag får ju trotts alls, skylla mig själv. när jag valde att gå tillbaka, eller hur? 

 

Det finns så mycket jag vill säga till dig.. det finns så mycket jag vill skriva och det finns så mycket jag vill göra för att lösa detta, om man ändå kunde spola tillbaka tiden.. men saker händer väl för en anledning.. och de kanske är för att du ska vara lycklig nu och jag få känna hur de känns.. igen att bli lämnad! Men jag hoppas någonstans att de kommer vända.. När jag inte kommer känna behovet av att höra av mig till dig, att inte känna att, jag måste ringa honom eller.. jag måste skriva detta smset.. för att han ska veta att jag fortfarande finns där! 

Men jag vet att jag finns där, jag vet att han ser mig. 

 

 

 

Från den första dagen, där på stationen, har jag aldrig klarat av att sluta le mot dig. Jag har aldrig klarat av att kolla in i dina ögon, utan att le. Du ler, när jag tittar på dig.. När våran ögon möts och vi verkligen ser varandra. Ler vi. Oavsett vilka bråk vi har gått igenom och oavsett vilka hinder vi har mött.. har vi alltid hamnat där, på parkeringar, dörr öppningar, trapphus, i sängen, på soffan, vid köksbordet... så har vi aldrig någonsin klarat av att kolla på varandra, utan ett leende.. oavsett skrik och bråk, tårar och aggristioner, har vi alltid fallit tillbaka till de vi ser i varandra.. 

 

När andra människor undrar vad jag ser i dig, har jag de flesta förklaringarna till varför.. För att, när jag kollar på dig ser jag min äkta kärlek. För, du är allt jag söker och lite till. Ganska mycket till. För mig är äkta kärlek, när du kollar på en människa och utan förklaring så ler du.. oavsett hur långtid det har tagit mellan gångerna.. om de så ska ha gått 4 år, tittar man ändå på den människan och ler. För de finns något där, de finns något i en som säger att, de där.. de där är mitt rätta. 

 

För det är väl så de är? När de finns den där lilla känslan som säger att, åh vad jag älskar dig.. eller åh.. vad fin du är och tack för att, du är du! 

 

Tanken av att jag ska behöva leva utan dig, skrämmer mig, det skrämmer mig något enormt! Men jag vet att någon gång.. kommer jag inte ens tänka på dig längre, du kommer vara borta ur mitt huvud och jag kommer klara av att gå vidare ifrån dig. Men en sak är säker.. Om jag någonsin kommer behöva möta på dig, själv eller med någon annan.. kommer jag inte klara av att hålla leendet, för om jag aldrig någonsin har kunnat göra de innan, varför skulle de ändras i framtiden?